<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>läsefrukter Feed</title><link>http://lasefrukter.manuslabbet.se/</link><description>skriver h&amp;#xE4;r om b&amp;#xF6;cker, artiklar eller annat jag l&amp;#xE4;st &lt;br/&gt;se &amp;#xE4;ven &lt;a href=&quot;http://analyser.manuslabbet.se/&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;analyser&lt;/a&gt; &amp;amp; &lt;a href=&quot;http://anteckningar.manuslabbet.se/&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;anteckningar&lt;/a&gt; &amp;amp; &lt;a href=&quot;http://dagensfilm.manuslabbet.se/#home&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;dagens film&lt;/a&gt; &amp;amp; &amp;amp; &lt;a href=&quot;http://events.manuslabbet.se/#home&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;events&lt;/a&gt; &amp;amp; &lt;a href=&quot;http://samvettet.manuslabbet.se/&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;samvettet&lt;/a&gt; &amp;amp; &lt;a href=&quot;http://veckanspremiarer.manuslabbet.se/#home&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;veckans premi&amp;#xE4;rer&lt;/a&gt; samt hemsidan f&amp;#xF6;r &lt;a href=&quot;http://www.manuslabbet.se/&quot; target=&quot;_blank&quot;&gt;manuslabbet&lt;/a&gt;</description><item><title>Café Utposten</title><link>http://iloapp.manuslabbet.se/blog/lasefrukter?Home&amp;post=1</link><description><![CDATA[ Har precis läst ut Per Anders Fogelströms (1917-1998) bok  Café Utposten  från 1970, en fri omskrivning av händelserna kring  Amalthea -sprängningen för nu hundra år sen (se min blogg  events  med mer kring detta). Den dödsdömde Anton Nilson (1887-1989) fick tydligen ett ex av boken av författaren, men lämnade den vidare till Arbetarrörelsens Arkiv med en anteckning i boken att ”Jag har funnit boken så 
  ansvarslöst skriven att jag har endast lösligt bläddrat igenom den och ämnar 
  icke läsa den, utan överlämnar den till Arbetarrörelsens Arkiv i Landskrona".     Och nog kan man förstå att Anton inte ville kännas vid detta sätt att i decennieskiftet 60/70-tal förespråka det kompromissande socialdemokratiska synsättet när det handlade om att lösa sociala konflikter. Huvudkaraktärerna, som visserligen inte är avsedda att vara några dokumentära porträtt av Nilson och hans medsammansvurna men ändå är tillräckligt likartade för att locka till jämförelser, är inte heller några heltigenom positiva figurer. Visserligen har de såväl nyanser som politisk analysförmåga, men de dras åt att vara antingen kalla marxistiska demagoger eller veliga och obeslutsamma drömmare. Planläggaren Axel Stålenborg (!) orsakar i stort sett bara skada med sin bomb: förutom att arbetsförhållandena i det långa loppet inte blir bättre av hans aktion tar hans gravida fästmö livet av sig. I bokens slut visar han sig också mer villig att tveka om det var rätt att använda våld.  De två karaktärer som blir mest positivt skildrade är den blivande socialdemokraten och infytelserike politikern (Dubbel-) Olle Olsson, ägare till Café Utposten (och därmed småborgare) och Ruben Lind, det närmsta boken kommer ett berättar-jag (och även den intellektuelle tvivlarens gestalt). Han är sekreterare hos ungsocialisterna, men tvekar om hur man ska agera i de socialt svåra tiderna. Han är utbildad silversmed och kommer också att lämna staden där bomben briserar (den namnges aldrig) för att flytta till Stockholm med sin fästmö. Familjelivet tar i fortsättningen all tid och det politiska engagemanget får stryka på foten. Den som får något uträttat politiskt är Dubbel-Olle, som bidrar till att både agera för de dömdas frisläppande och att bygga upp hemstaden till ett modernt välfärdssamhälle.   Politiskt är det alltså begripligt att Anton Nilson inte ville lägga ner tid på att läsa boken. Vad som för andra läsare är mer förödande är att Fogelström (vars Stockholms-böcker, inte minst  Mina drömmars stad -sviten 1960-1968, älskades av många för både sin historiska skildring av huvudstaden från ett arbetarklassperspektiv och för de inkännande karaktärsskildringarna) i denna bok inte har lyckats med att fånga människorna. Texten blir till en åsiktsparad, där de olika karaktärerna får uttrycka de skilda politiska uppfattningarna men dessa blir aldrig förankrade i deras existens. Fogelström lyckas inte skapa situationer som på ett organiskt sätt ger uttryck för de skilda uppfattningarna, inte heller dialoger som låter åsikterna komma ur karaktärernas livsvärldar. I stället blir texten till ett politiskt resonemang där det är tydligt att så många olika synsätt som möjligt ska komma fram. Den dramatiska gestaltningen blir inte genomförd, romanen blir till en politisk essä men utan en sådans intellektuella skärpa.     
 ]]></description><pubDate>Mon, 14 Jul 2008 17:50:27 +0200</pubDate><category>böcker</category></item></channel>
</rss>
