Barnvagnen
almanackaPosted by Tommy Lindholm 2009-03-04 18:22:43Antonio Vivaldi, rödhårig barockmusiker, föddes detta datum, 4/3, år 1678.
Vivaldi skrev en mängd konserter, operor, sonater, kammarmusik och sakrala verk — bland annat ett av den europeiska konstmusikens numera mest älskade verk, Le Quattro Stagioni/De fyra årstiderna (1723) — och var en uppburen och efterfrågade kompositör under det tidiga 1700-talet. Men han förlorade så småningom sin priviligierade position när den österrikiske kejsaren Karl VI dog. Vivaldi dog själv utfattig kort därefter och blev begravd i en enkel grav i Wien 1841. Hans musik glömdes bort och det var först i början av 1900-talet som den återupptäcktes och nu inser man hans betydelse, inte minst som föregångare och inspiratör till Johann Sebastian Bach.
Många filmare har använt Vivaldis livsbejakande och lekfulla musik: Werner Herzog, Jean Renoir, François Truffaut – och inte minst Bo Widerberg. 
I långfilmsdebuten Barnvagnen (1963) lät han Thommy Berggren och Inger Taube under förälskelsens inledande fas lyssna till "Il sospetto", andra satsen i en c-moll-konsert. Så här beskrev Widerberg själv det i en intervju i Expressen den 15 april 1963: "Impulsen fick jag en natt, när vi hade firat Berggrens tjugofemte födelsedag på restaurang Stranden i Limhamn; mitt emot ligger en öde kaféträdgård, gisten och övervuxen, som vätter mot havet. Genom att låta Björn säga 'Får jag visa dig mina platser - du vet, det finns somliga platser man fäster sig vid', skulle man kunna visa paret dialoglöst på tre olika platser. Och Vivaldimusiken, som skulle komma först här - åskådaren skulle alltså inte själv få lyssna till den musik ungdomarna hör - skulle färga miljöerna: flickan skulle se mera efter musikscenen, se in i honom genom att se hans platser. I klipprummet låg Vivaldikomplexet sedan på hyllan i två askar märkta: SKIVBAREN fördel Björn respektive SKIVBAREN fördel flickan. Det var klipperskans spontana beteckningar. Det bekymrade mig något att det inte klart framgick att scenen spelar i ett bibliotek - alltså en av välfärdssamhällets gratisinstitutioner - men jag gjorde inget åt saken. Komplexet tar som sagt mer än fem minuter; vi klippte det på en eftermiddag, Wic Kjellin och jag. Avsnittet ändrades två gånger, ena gången då jag bestämde mig för att ha med Taubes improvisation om den osynliga lyssnaren, andra gången då det visade sig att det tillägget upprepade ett element i scenen som redan fanns. Improvisationen togs alltså bort igen.
Under klippningen hade jag bestämt att scenen i alla fall skulle beledsagas av musik. Det var sedan 'mina platser- komplexet' av utrymmesskäl måste falla för saxen. Till mixningen hade skaffats en inspelning av Vivaldis 'Årstiderna'. Det var till 'Hösten' skådespelarna lyssnade i lurarna under inspelningen. Jag var inte glad åt inspelningen i fråga, den var träig och kantig; i minnet var jag bunden vid en av Muchinger med Stuttgarter Kammerorkester. Den var så bra att jag förstod att det inte så mycket var inspelningarna det var fel på. Musiken hade helt enkelt slitits ner för mig, och jag förstod att jag ville ha något helt annat. Jag hade en favoritkonsert hemma och jag ringde ner till Malmö och bad att få skivan uppskickad. Jag spelade den. Det var ett djupt hack i den. Då fick vi skaffa en likadan utan hack. Det brann i knutarna, vi hade bara den eftermiddagen på oss. Rätten till återgivning köptes, skivan kom ut från en grammofonhandel och först på kvällen, strax före mixningen, lyssnade jag igenom den. Konserten jag sökte fanns inte på skivan.
Det hade uppstått någon förväxling, och den natten måste mixningen ske. Teknikerna gick upp och fikade, och jag stod modlös kvar med tre inspelningar av en musik jag var trött på och en som jag inte hade beställt. Jag beslöt mig för att lyssna igenom skivan, och när jag hörde andra satsen av en c-moll-konsert kallad 'Il suspetto', behövde jag inte höra längre. Här fanns exakt vad jag behövde, en mycket enkel melodislinga, som aldrig tävlade med dialogen, bara höll sig levande under den och sipprade upp i pauserna.Sista ändringen i Vivaldikomplexet gjordes fyra dagar före premiären; vad som utlöste den var att en ljudtekniker under mixningen refererade till 'skivaffären'. 'Skivbaren', 'skivaffären': enda sättet att ge scenen och särskilt Britts jämförelse med de kommersiella grammofonaffärerna den mening den skulle ha var att på något sätt fastlägga att lokalen låg vid Stadsbiblioteket. Jag ringde till Malmö och bad att få skylten avfotograferad. Mixningen var gjord, och filmen kunde inte förlängas, skylten fick låna utrymme från efterföljande bild, den där musikavdelningens dörr slår igen.
Så kom Vivaldikomplexet till.''
Widerberg kom att använda Vivaldi-musik fler gånger i sina filmer:
i Kärlek 65 (1965) och Heja Roland! (1966), medan han på ett minnesvärt sätt lät Giuseppe Torelli, som i stort sett var samtida med Vivaldi, stå för en viktig del av musiken i 
Kvarteret Korpen (1963) och gjorde Mozart till topplistekompositör när han i
Elvira Madigan (1967) använde dennes pianokonsert nummer 21 till tema för den ödesdömda kärlekshistorien.
Även i Lust och fägring stor (1995), Widerbergs sista film, använde han den europeiska konstmusiken och lät klanger av Mahler och Beethoven ge stämning åt berättelsens kärleksdrama.
- Comments(0)http://dagensfilm.manuslabbet.se/#post232
